Väntan knäcker mig

Dagbok eller nåt 30 november 2004

Vaknar och går upp och sätter på kaffe. Under tiden kaffet ska bli klart tar jag dagens första dusch och sätter på datorn. Femtioelva mail och femtioelva andra meddelanden….
Första stinget av total ensamhet slår emot mig, börjar gråta. Tycker synd om mig själv.
Gåt ut i badrummet och ser in i spegeln, jag ser så fruktansvärt sliten ut. Mina ögon ser helt förstörda ut märker jag, stora påsar under ögonen hela jag ser trött ut.
Äcklas av det jag ser.
Dricker mitt kaffe, känner att jag måste prata med någon. Jag ser att Katarina är online så jag ringer henne, pratar med henne en lång stund. Efteråt känns det bättre hon är så lätt att få ur sig allt för. Sen, tio minuter efter samtalet, kommer ångesten igen.
Sjukhuset ringer, tiden i morgon är ändrad för jag ska visst vidare på fler undersökningar efter. Med andra ord är det nåt, för varför ska jag undersökas efter beskedet om det inte hade varit nåt?
Gråter ännu mera, så ringer telefonen. Snabbt lägger man om stilen för inte är Walle svag, inte är Walle ledsen. Walle klarar allt…
Känner mig ensam, om någon bara kunde hålla om mig lite. Saknar nån, saknar honom, saknar henne, saknar Herr X, saknar Robin, saknar, saknar saknar, saknar en vän.
Jag vill inte dö, jag vill inte ta livet av mig, men om spårvagnen kommer emot mig kommer jag inte hoppa undan. Min kraft är slut. Mitt Jag är över.
Walentine, vart tog du vägen?

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *