Usch, helgen är till ända…

Dagbok 14 november 2004

Jaja, ännu en helg är slut, men shit vilken skön helg det varit. Att inte göra nåt kan vara underbart att göra, det är helt klart! Nu har man ångest för att man ska till jobbet igen. Känner allt mer att jag gjort mitt med dom gamla. Vet inte riktigt varför den känslan kommer så starkt nu men jag tror att jag fått nog av sjukdomar och sånt. Orkar inte ha det omkring mig längre. Vill jobba med något friskt, något som ger mig något mer. Exakt vad vet jag inte, och med tanke på att vi lever i ett land där man helst ska ha högskuleutbildning för att få jobba som luder så är det svårt när man saknar utbildning. Kanske hittar man något att göra någon gång, jag skulle inte direkt säga nej tack i alla fall.
Idag har jag inte gjort något alls, har spelar hela dagen och gjort allt jag kunnat för att vara osocial. Det kändes bra. Rollercoaster Tycoon 3 är det som gäller just nu! Man kanske skulle köpa Liseberg, tror jag skulle bli en satans bra nöjesparksägare 🙂
När jag tänker efter har jag verkligen inte gjort nåt alls idag, FAN va skönt egentligen. Jag skulle varit väldigt duktig denna helg och jag skulle storstäda men vem fan orkar sånt? Nej, jag får ta det nästa gång jag är ledig och hemma istället.
Jag har pratat länge med Robin idag också 🙂 Vi analyserade svårigheten med att hitta någon att dela sitt liv med. Därför har vi bestämt att om vi inte lyckas så ska jag med en ros mellan tänderna fri till Robin när han fyller 30. Vi hade sedan lite svårigheter med att bestämma vart vi villa gifta oss. Jag ville inte gifta mig i kyrkan men fick ge med mig, dealen blev Uppsala Domkyrka.
Den ska vi sedan klä helt i vitt med röda och rosa rosetter överallt (OBS Robins idé!) Vi hade också lite svårigheter med att bestämma hur vi själva skulle klä oss. Jag tyckte att jag skulle ha svart kostym och han vit, och han skulle dessutom ha regnbågsflaggan som slöja, men detta ville han inte lyssna på alls. Efter långa och heta diskussioner enades vi om tanga. En demokratiskt diplomatisk deal 😀
Nu är det ju detta med åldersskillnad och sånt men vi kom på att Robin kommer ju vid denna tidpunkt vara extremkändis och rik som ett troll så han fixar mig en personlig tränare, plus att jag får hårtransplantationer och annat i present så jag kommer se ut som 13 eller nåt.
Boplats kommer bli en egen ö som man bara kan flyga till. Där ska vi ha en massa män i sjömansuniform som tar emot oss. Om jag och Robin t.ex varit ute och shoppat lite i vårt egna jetplan så ska dessa sjömän sedan ta emot oss på röda mattan. Självklart ska hela flygfältet vara täckt av regnbågsflaggor och liknanade.
Så nu gäller det alltså bara att förstöra alla förhållanden Robin hamnar i tills han fyller 30 och saken är klar! 😀
Oavsett är Robin en sån go kille. Jag är så glad över att ha fått in honom i mitt liv. Frågan är väl egentligen bara exakt hur glad jag är för det, men det får väl framtiden sia om.
Något som gjort mig mindre glad var att jag under en liten kort stund idag blev påmind om saker från mitt gamla liv, det var egentligen ingen negativ påminnelse, det var egentligen ingenting men det var tillräckligt för att påminna mig om hatet som finns inom mig. Jag lyckades i alla fall svälja det och gå vidare. Orkar inte hata just nu, det kommer chanser att få ur mig det när tiden är den rätta. Jag har inte glömt, jag har inte förlåtit och jag har inte tänkt göra det heller.
Jag känner mig som 18 igen kära dagbok. Allt känns nytt och spännande. Allt det där som livet förväntas ge, det känns just nu som om det finns framför mig alltsammans.
Jag satt inatt och läste en massa skit”dikter” som jag skrev i min ungdom. Banalt så det är löjligt och alla är likadana, men det är ändå känslor och tankar och funderingar som man hade, och jag inser när jag läser dom att jag fått tillbaka så många av dom igen.
Jag tror jag dog den 24 januari faktiskt. Kanske är det också dags snart att jag skriver ner vad som hände den natten egentligen, det är mycket som ingen vet som hände då.
Men jag dog den natten, jag föddes sedan igen fast jag fick några månader av förlossningspsykos 😛
———————————————-
Skriven den 15 november 1990 på Sahlgrenska Sjukhuset
Ser in i dina ögon, du är så stilla.
Just nu har du ro, just nu sover du.
Jag vill så gärna kunna ta din smärta, bära den åt dig.
Men det kan jag inte, jag kan bara se på, se på och gråta.
Vad gör jag efter detta?
Vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag någonsin kunna glömma?
Frågorna kommer, och med dom kommer ångesten.
Ångesten över att tänka så, du finns ju kvar. Här hos mig.
Tänk i somras, tänk i London.
Tänk när vi, du och jag, älskade.
Tänk när vi, du och jag grät av glädje.
Tänk augusti, denna satans jävla augusti.
Då kom chocken, då kom Satan in i våra liv.
Det vi ville ha fick vi inte, det vi ville försvann.
Jag klarar mig inte Maria, jag klarar inte av det här.
Jag älskar dig, låt mig dö istället.
Låt mig ta ditt onda och låt det förgöra mig.
Låt det hemska som sker drabba mig.
Du är min ängel, du är min älskade, du är mitt allt.
Vad är jag utan dig? Ingenting
Vad är livet utan dig? Ingenting
Jag vill så gärna ha dig hos mig,
Jag vill så gärna känna din kropp,
Jag vill så gärna att du ska vakna
Låt oss fly, låt oss rymma
Detta händer inte,
detta kan inte hända.

Skriven av en ung, trött och mycket förtvivlad Walentine Andersson, 18 år gammal vakande över en person som han älskade och som 16 dagar senare skulle dö i leukemi.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *