Nattens mörker sänker sig och ljuset blir allt svagare

Dagbok 26–27 november 2004

Får väl börja med att berätta att mörka moln på himmeln har börjat torna upp sig. På onsdag får jag reda på om det bryter ut till oväder eller inte, men på 2 veckor har jag rasat 7 kilo så något är galet………..igen.
Jag orkar inte oroa mig just nu, får ta det när det kommer. Men jag fick 4 månader i alla fall denna gång då.
——————
Jaja, då var man ensam kvar här igen, Robin har åkt hem och shit vad tomt det känns just nu. Låt mig berätta lite om helgen, i kanske lite mer utförligare version än gårdagens något onyktra inlägg.
Robin kom vid 17 tiden på fredagen och vi åkte direkt hem för att byta om och dricka var sin drink gjord på jordbussvodka, frysta hallon, cider och Sprite. Den drinken va helt Lovely 🙂
Efter det åkte vi in till stan då för att se Miss Saigon och det enda jag kan säga om denna musikal är WOW! Jag älskar den! Vilken musik och framförallt vilken fantastisk föreställning det var. Göteborgsoperan äger, så är det bara.
”The American Dream” måste för övrigt vara ett av de allra bästa musikalnummer som skrivits. Både jag och Robin var rörande överens om att musikalen var kanon, den va Lovely.
Efter Saigon blev det Gretas och jag ska väl villigt erkänna att efter den mycket snyftfulla upplevelse som Miss Saigon var så var man kanske inte på världens bästa festhumör men det var kul i alla fall!
Henke och Jocke mötte upp oss och sedan kom även Knopp och Erica dit vilket jag blev glad för. Erica verkade också glad för nu hade hon någon att dansa med medan Knopp passade hennes handväska.
Under tiden på Gretas blev det VÄLDIGT mycket drinkar, en av de främsta anledningarna till det berodde nog mest på att all manlig personal hade bar överkopp, vilket medförde att man ofta och gärna gick till baren. Det finns en ljushårig kille på Gretas vars kropp och framförallt tatueringar man gärna vill undersöka väldigt nära och noga.
Efter Gretas åkte jag, Henke och Robin hem och Robin stekte schnitzel vilka var fantastisk goda. Denna kulinariska läckerhet var kvällens absoluta höjdpunkt 😀
Sen gick vi och lade oss och Robin och jag låg och myste i flera timmar medan jag tvingade honom att vara vaken. Han låg på min arm och allt var så härligt som det bara kan bli med två killar som håller om varandra. Han kände sig väldigt styrd och manipulerad vilket uppenbarligen är ett skämt som kommer att hålla länge *skrattar*
Här tror jag vi tar en paus.
Texten ovan förklarar händelserna men dom förklarar inte en sak, nämligen Robin.
Har ni någon gång träffat en person ni direkt känt en oerhörd samhörighet med, en relation där allt stämmer med en gång. Inte det där falska som kan uppstå när man ska hålla med varandra bara för att det ska verka bra, utan man kommer verkligen överens utan taskiga försök? Jag tror inte jag gjort det innan, men nu har jag det.
Under det dygn Robin var här lärde vi verkligen känna varandra. Inte för att vi talade om varenda punkt i vårat liv för varandra utan för att vi inte behövde det, samstämmigheten fanns där i alla fall och jag kände när jag låg där att jag aldrig ville släppa taget.
Detta är första gången på mycket länge som jag känt så. Att ha någon att tycka om, och någon som tycker om mig och som vill ligga så. Som kryper tätt intill mig, ger mig en liten puss på kinden och som är intresserad av vad som sker i mitt liv. Skit samma om det är vän eller älskade eller pojkvän. Efter januari har jag inte släppt in någon så, inte förrän nu.
Natten avslutades med att Robin somnade på 2 sekunder och jag själv låg en stund och såg på Robin, min riddare.
På lördagen gick vi upp sent och var nog ganska slitna, jag förbannade dessa förbannade päroncider Gretas har. Robin skulle åka hem klockan 19:40 och innan det bestämdes det att vi skulle käka i stan, det slutade, för ovanlighetens skull ;), på Gretas.
Där satt vi sedan och pratade och pratade och pratade och det var även det mysigt. Sen följde jag honom till ”Nisseplatsen” och han åkte hem, och SHIT! Vad det kändes jobbigt.
Jag är en sådan som nästan alltid drabbas av separationsångest när jag haft besök och besöket åker, men det var väldigt länge sedan jag tyckte det var så här jobbigt. Det var så oerhört tomt utan Robin här och kvällen blev ganska nattsvart.
Så då är ju nu frågan, vad känner jag? Ja låt mig först säga att jag aldrig i hela mitt liv träffat någon som jag tycker är så vacker som Robin. Hans utseende ihop med hans sätt och hans humor gör honom till en helt fantastisk varelse.
Så då kommer frågan, är jag kär? Både ja och nej. Kär är jag, ja skulle vilja springa med honom på en sandstrand i solnedgången och allt skulle vara såååå vackert, men samtidigt har jag i Robin fått något jag saknat väldigt länge. En vän som utan problem förstår mig, och som jag förstår, och om det är något jag själv uppskattar mer än något annat så är det vänner och vänskap. Därför känner jag mig inte olyckligt kär, och för den delen vet jag, efter att i 30 år lärt känna mig själv, att den här love-känslan kommer gå över för jag har ju Robin på det bästa sätt som finns.
Jag vet inte vad Robin tycker om mig, att vi bägge funnit en fin vänskap i varandra det ”vet” jag, om han känner nåt alls mer än så det vet jag inte även om jag tror att vi denna helg fann varandra på ett mycket större sätt än vad någon av oss trott från början. Kanske har jag helt fel med något tändes denna helg. Sen kan relationer kan vara så mycket olika och det ena behöver inte vara sämre eller bättre än det andra.
Det kan verka vara patetisk att skriva att han är min ängel, men för att förstå det måste man se tillbaka nästan 14 år i mitt liv. På onsdag är det 14 år sedan Mia dog och efter att hon somnade in gick jag i som i en dimma i flera år, jag levde inte utan allt fick bara ske som det ville. Sen en dag träffade jag Lasse, och han fick mig att inse att livet kan gå vidare, cancer behöver inte vara döden och livet har mycket att ge. Utan Lasse och hans mamma hade jag sen inte klarat chocken när jag själv fick tumörer, utan dom hade jag begått självmord. Det är ingenting jag bara säger utan det vet jag.
På samma sätt är det med Robin idag, fram till jag träffade honom var mitt liv slut. Jag vågade inte ens se åt någon för tänk om den personen skulle visa sig vara Herr X. Robin ”lärde” mig att det finns väldigt få Herr X, han lärde mig att jag inte var äcklig, motbjudande etc. och han ”lärde” mig att jag inte behöver skämmas för den jag är eller för att jag ofta är sjuk och lite svagare än andra fysiskt.
Därför är han min ängel, min alldeles egna ängel som jag fick hålla om, som lät mig stryka mina händer i hans gudomligt tjocka hår och som på morgonen vaknar bredvid mig och ler och säger ”God morgon Walle”
Visst är det kärlek, men kärlek kan vara så mycket och så olika.
Nu hoppas jag bara som sagt att ovädret inte bryter ut igen, Tyvärr ser det mörkt ut, men kanske har jag äntligen hittat någon/några som kan hjälpa mig med kampen.
Avslutar med några ord från Miss Saigon som kanske mer än något annat förklarar hur jag väldigt ofta känner…
A world that’s far away
Where life is not unkind
The movie in my mind

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *