Maria

Några ord om en person jag just nu saknar något oerhört.

På onsdag är det 14 år sedan jag satt och höll Maria i handen när hon tog sitt sista andetag. Hennes familj klarade det inte, men jag gjorde det. Trodde jag…
Jag fick en underbar tid med Mia. Jag hade varit tillsammans med hennes bästa kompis Peter när jag och hon började upptäcka varandra. Vi hade en sån där lustig tid i början då vi inte alls kom överens, men sen efter en natt var vi fast. Vårt förhållande var fantastiskt på många sätt. Vi blev sådana oerhört goda vänner samtidigt som det fungerade på så många andra plan. Allt var så rätt och våren innan hon gick bort blev hon gravid.
Hon berättade det för mig när vi var i London, i pausen på ”The phantom of the opera” berättade hon det. Hon grät för hon trodde jag skulle bli arg eller livrädd, men vi pratade och vi bestämde att vi minsann skulle klara det också. Vi skulle bli föräldrar. Jag var överlycklig.
Sen kom illamåendet och tröttheten.
I början trodde vi det var normalt med tanke på graviditeten, men det var det inte. Maria hade drabbats av Leukemi, en aggresiv sort och livet vände för oss båda.
Vi fick snabbt veta att barnet antagligen skulle bära på det när det föddes eller få det tidigt, därför fick vi ”rådet” om abort. Det vi också fick veta i samma omgång var att Maria inte skulle klara sig. Det var ungefär då jag själv dog tror jag. Hennes sjukdom hade vad det kallades blivit mer eller mindre galloperande cancer, och mot det finns inte mycket att sätta emot.
Hade ni träffat den Walle som fanns innan detta hände hade ni nog blivit ganska förvånade. Fjollan, charmtrollet, divan, underhållningsartisten, partyprissen Walle. Det var jag det men ihop med denna blev jag vuxen, för vuxen inser jag idag. Mitt hopp om mig själv och om mitt liv dog där tror jag. Kvar fanns bara en svag pojke som blev för vuxen för snabbt och som innerst inne fortfarande var en liten rädd gosse.
Maria orkade inte mer efter aborten. Den lilla kampglöd som funnits i henne försvann med en gång, hon väntade bara nu på döden, och den kom den 1 dec. Själv dog jag nog med henne.
Jag vet inte varför jag saknat henne så otroligt de senaste dagarna. Allt som skett, både det positiva och det negativa har satt igång en spiral i mig som snurrar allt snabbare och snabbare. Jag besökte hennes grav idag, åkte dit en stund på eftermiddagen och bara satt där.
Jag talade med henne, grät en stund och fortsatte tala med henne igen. Hon älskade vitsippor Maria, och det är ju en blomma som man inte så lätt hittar nu så jag skrev ut en vitsippa jag hittade på nätet och lade brdvid graven istället. Tror hon uppskattade det.
Jag saknar dig Maria. Jag har insett att jag aldrig riktigt kom över det som skedde. Den stund jag fick med dig var den vackraste tiden i mitt liv, och jag kommer aldrig uppleva något sånt igen.
Du var så vacker, så underbar och du var nog den ende som någonsin förstått mig riktigt. Du var nog också den ende som älskat mig för den jag är.
Att du skulle ryckas ifrån mig var svårt, och kanske kommer jag aldrig att förlåta det. Vem jag egentligen ska förlåta eller inte förlåta vet jag inte, för livet gör som det vill med oss människor.
Hoppas du har det bra i din himmel, en dag ses vi igen. Jag vet inte när men det jag vet är att det var fel person av oss två som dog för 14 år sedan. Du hade så mycket att ge, du var så mycket av allt.
Älskar dig Maria, älskar dig på samma sätt idag som för 14 år sedan. I min hand känner jag fortfarande känslan jag gjorde den dagen du slutade andas. Jag kan fortfarande se dig bredvid mig när jag ska somna. När du ligger på rygg och jag på sidan och håller min arm om dig. Dina lugna andetag, ditt ljusa hår, det underbara liv som omgav dig men som rycktes ifrån dig.
Älskar dig, för alltid.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Maria

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *