Det står en ängel i mitt rum

Dagbok 13 nevember 2004

Oj, det var ett tag sedan man skrev dagbok nu, i alla fall här.
Så mycket har hänt, och så lite tid finns att skriva.
Det har varit en skön vecka i alla fall. Att ta ledigt från allt behöver alla ibland och jag kan väl utan att skryta säga att jag verkligen var värd det. Jag har gjort både det ena och det andra, men mest har jag slappat, undvikit bomber och ätit apelsiner.
Jag ska förövrigt få äran som det ser ut som att få undvika bomber på onsdag igen, mer om det senare.
Life goes on, så säger dom i massor med coola amerikanska filmer, och jag är väl beredd att ge dessa filmer ett litet erkännande för visst är det så. Livet går verkligen vidare.
Natten den 16-17 oktober 2004 kommer jag aldrig glömma tror jag. Det var den natten allt vände, och det är i den salighet jag kände då som jag delvis fortfarande befinner mig i. Scart och Katarina, ni är snuttisar! Vet ni det? Ja inte bara dom föresten, jag har många att tacka för att jag finns idag.
Om man för 6 månader frågade mig hur jag mådde hade jag svarat ”Jag har haft cancer från och till i 10 år nu”
Nu svarar jag ”Jag har haft cancer i 10 år, och jag klara det”
Visst blir jag ofta påmind om all stryk min stackars kropp fått, men vad spelar det för roll egentligen? Jag har klarat det! Jag har inte cancer längre, och jag lever!!!
Det är inte illa pinkat från en som var säker på att han aldrig skulle fylla 30 och som dessutom fick försvara sin sjukdom för sin ”pojkvän”.
GO WALLE säger jag bara!
Jag har också träffat en ängel, en söt liten ängel som får mitt hjärta att skutta till lite varje gång. Denna ängel är ingen som jag kommer inleda någon himmelsk högtid med (Där fick jag till det) men ängeln har lärt mig en sak som jag uppenbarligen har haft väldigt svårt att inse. Alla är inte som Herr X, alla är inte som hans familj och livet går vidare. Oavsett vad som kommer ske med denna ängel är han ändå min ängel.
Om 2 veckor ska jag se Miss Saigon med Robin, shit va kul det ska bli! Två fjollor som i 3 timmar ska se lidande krigsfångar som sjunger på engelska med en riktig pudding i huvudrollen, det kommer bli rena paradiset! Efter det blir det gayklubb, alltså upplagt för en riktigt trevlig kväll.
Under tiden som är kvar till det ska jag jobba, söka nytt jobb och jobba lite mer. Dessutom ska jag försöka underhålla den här stackars sajten som blivit allt mer bortglömd 🙁 av mig.
Jag måste också komma på ett bättre sätt att sköta protestlistan på. Jag har inte ens annonserat ut den men ändå har över 100 skrivit på, vilket jag är nöjd med. Fast det är förbannat irriterande om man ska behöva kolla vartenda jävla namn. Sånt har jag ingen direkt lust med att göra.
Jaja, jag är tillbaka nu i alla fall, och jag mår bra! Jag har inte glömt, det har jag inte, men min ängel har lärt mig att livet ändå kan gå framåt med ny glädje och nya friska tag.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *