En dagbok till då…

Dagbok 30 november 2004

Om några timmar är det dags för beskedet då. Skulle jag säga att jag inte var nervös skulle jag ljuga. Skulle jag säga att jag inte brydde mig så skulle jag ljuga ännu mer.
Hela dagen har gått åt att vänta, man har mest suttit och inte gjort någonting alls. Talat med en del vänner, fått tröst, stöd och råd. Inser att om jag klarar mig ifrån detta också måste jag ta itu med mitt liv. Det är dags att den där 18 åriga Jonas (jag bytte namn till Walentine för några år sen) snart får hitta hem igen. Det är dags att han slutar sörja det han aldrig fick. När jag skriver detta är det exakt 14 år sedan Maria somnade in med sin hand i min. Jag kommer ihåg rummet hon låg i. Jag kommer ihåg hur rofyllt allt var. Jag kommer ihåg den underbara sköterska som kom in och frågade om jag ville vara ensam en stund. Jag kommer ihåg hur jag efter att hon somnat in och familjen varit där fick en stund med henne själv. Där och då var det enda gången jag kan minnas att jag grät. Sen grät jag inte mer, för det fanns inte tid för det. Jag skulle ha gråtit mer då, mycket mer men en 18 åring klarar inte riktigt av det där. Jag mötte den stora kärleken tidigt och det togs ifrån mig tidigt.
Det var sådana händelser som fick mig att börja skapa, skapa text med ord från mitt innersta. Den senaste veckan har bevisen varit många för att jag faktiskt har den talangen. Kanske en dag vågar jag ta steget för att se om det finns någon som vill publicera det jag skrivit, för min dröm är att skriva. Att kunna leva på ordet.
Jag älskade Maria, Vid min Gud vad jag älskade henne. Men hon är död, och jag överlevde. Jag måste få gå vidare nu. Maria hade velat det. Denna så enormt livskraftiga människa hade inte velat se mig som jag är idag.
På kvällen idag var jag hos Cissi en stund och fikade. Det var längesen och jag kände hur jag saknat henne, min söta mysiga gulliga granne, som skaffat sig en psycho katt 🙂 Fast katten va söt den också.
En person som denna vecka varit väldigt lite i mitt liv är Henke, inte för att han inte vill utan för att jag inte släpper in honom. Jag vill det samtidigt men Henke är en del i det liv jag inte längre vill kännas vid. Jag vill inte förkasta honom, inte på några villkor, men jag måste ta itu med minnen och annat från dessa år. Det är så mycket som snurrar i mig. Jag känner mig samtidigt så elak för jag ser på Henrick hur han mår av allt detta. Jag får prata med honom i veckan, det måste jag göra.
Jag gjorde i alla fall Robin lite glad idag genom att jag lyckades med lite kontakter fylla på hans mobilkort, så ett sött litet SMS kom sen från honom. Jag talade en snabbis med honom idag också och kanske kanske kanske kommer han ner nästa helg. Det är ingenting bestämt helt så jag vill inte hoppas för mycket men det vore så kul om han kom. Sen är det jul och annat och tiden räcker inte till allt. Jag trivdes så bra med att ha honom här.
Jag skrev ett mail idag till honom, bland annat skrev jag:
Är så glad för dig Robin! Är så glad att äntligen träffat en söt liten fjollvän som jag. Nån som vågar få tårar i ögonen när dom är dumma mot Miss saigon och någon som antagligen också skulle springa över en gräsplan i Alperna och sjunga ”The hills are alive with the sound of music” om dom fick chansen.
och det stämmer väligt bra.
Samtidigt finns den där osäkerheten hos mig hela tiden, den osäkerhet jag haft länge men som en viss Herr X lyckades spä på. Talar han sanning? Vill han det här? Säger han bara detta? Pressar jag honom? Styr jag honom? Manipulerar jag honom? Vill han ens prata med mig?
Visst är det kanske lite ”maffigt” att bjuda ner honom så snart igen, men jag känner att helgen ihop blev för kort, och det är som sagt som vän jag bjuder ner honom.
Hade Robin varit i min ålder och allt det där hade jag antagligen friat till honom för länge sen. Nu är han min vän, kompis, snutt etc och det är minst lika bra det. Fast hans ögon, de ÄR de vackraste ögon som Gud någonsin plockat ihop.
Precis innan detta skrevs ringde också Markus och pratade lite. Jag vill inte direkt gå in på vad som sades men Markus, du är min lillebror och även om jag blir förbannad på dig ibland för att du är dum är du alltid lillebror. Jag har läst att storabröder har rätt att skälla på sina småsyskon, så jag tänker fortsätta med det. Du kommer aldrig bli av med din Walle.
Älskar dig Markus!
Jag har fått extremt mycket mail den senaste tiden från väldigt många, tack alla! Jag lovar att försöka hinna med att skriva till er så fort tid finns.
Nu är det natten, jag måste försöka sova lite. Jag lovar självklart att skriva i morgon vad beskedet blev. Jag kan redan nu säga att det kommer bli ganska sent jag kommer hem så oroa er inte, jag kommer inte hitta på något dumt oavsett vad.
Gonatt alla, Love U all

Bookmark the permalink.

One Response to En dagbok till då…

  1. Ina says:

    Jag har tänkt på dej hela förmiddagen Walle! Nu är det lunchdags och jag hoppas att läkarna och dom andra på sjukhuset tar väl hand om dej… Jag vet ju att det inte går att linda in ett nytt (eventuellt) cancerbesked så jag får väl hoppas på att det inte är det dom måste ge dej. Om någon är förberedd på ett ”positivt” besked så är det ju i o f s du, men jag tycker inte att du ska behöva få ett sånt en gång till…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *