Tiden läker alla sår

Dagbok 22 oktober 2004

Jag fick pratat ut med Pontus, och det kändes bra. Jag har äntligen fått ur mig allt som jag ville till honom och samtidigt förklarat i detalj hur allt känts.
Jag förklarade ungefär det som han redan visste, både genom det jag sagt innan och det jag skrivit här.
Just den där rädslan, och allt som finns omkring där. Jag inser att när jag pratar om det så är det så mycket lättare att förklara än vad det är när jag ska skriva om det, något som brukar vara tvärtom.
Jag har inte sagt upp bekantskapen med Pontus, det har jag aldrig tänkt göra. Det jag vill är att bara få ta det lugnt. Jag måste få hitta tillbaka till mig själv igen, och jag måste också få chansen att börja kunna lita på människor igen.
Lördagen den 16 oktober var kanske den bäste dagen för mig på hela detta år. De små pusselbitar min gamla hjärna behövde var kanske det som Sanna ringde om. Sedan i maj 2002 har jag hört det..
”Han är ett svin Walle”
men jag ville aldrig lyssna på det, jag ville aldrig ta in det. Nu fick jag beviset, nu fick jag det jag behövde.
Nu vet jag vad och hur jag ska jobba med mig själv för att komma tillbaka. Kanske kommer också den dagen då hatet och föraktet släpper. Pontus sade att när jag talade om vad jag gått igenom blev han rädd. Jag fick kolsvarta ögon, och det lös hat om mig. Är det jag verkligen?
Jag tänker på en mening jag själv skrev i mitt sista mail till X.
”Ingen här nere kan känna igen den Walle du beskriver, det måste betyda en sak.
Det var du som skapade mig, har du tänkt på det?”

Idag träffades i alla fall jag och Pontus igen och det kändes bra.
Det var min vän Pontus, min underbara vän Pontus som kom och hälsade på. Den Pontus som åkte från Helsingborg till Borås klockan 1 på natten när jag fick cancerbeskedet i vintras. Min vän Pontus som aldrig skulle säga att jag var ful eller äcklig eller som tycker jag är tråkig för jag har cancer.
Ikväll satt jag och tittade på Sagan om ringen, den lååååånga versionen. Den är så mysig de första 20 min. Jag vill bo i Fylke, eller va det där heter, och sen Aragorn….ååååååååååååååååååååå *slickar sig om munnen* Han kan få komma hit när som helst med sitt svärd och stöta in det ungefär var han vill :p
Jag satt och läste lite i Henkes dagbok som han skriver på nätet på annan plats. Jag undrar lite hur han mår egentligen. Jag och Henke måste hitta varandra igen. Oavsett vem eller vad eller vilka som kommer in i mitt eller hans liv är Henke min livskamrat. Honom älskar jag mer än någon annan, så är det och så kommer det alltid vara. Han var så söt förra fredagen på Gretas. Hela kvällen gick han omkring sketfull och sade ”Jag vill du ska vara glad Walle” och så köpte han drinkar till mig. Det var så mysigt att kyssa honom på dansgolvet. Det ÄR så mysigt att kyssa någon på ett dansgolv när man vet att ingen bryr sig.
Livet går vidare, det gör det. Mitt gamla liv är inte över, det är inte över förrän jag….
Men just nu är det på väg i rätt riktning.
Idag packade jag också ner alla tabletter och annan skit som jag aldrig använt. Ungefär varje gång jag behandlats har jag fått tabletter mot illamående som jag aldrig tagit (blir så trött av dom) och annat roliga piller. Det bästa är tabletterna du ska äta mot diarré som kommer av strålningen. Dessa tabletter gör i sin tur att man blir totalt förstoppad så då får man äta en tablett mot det. Sen funkar det ändå inte så det slutar med att man får ta en klyx.
Allt sånt packades ner idag. Det var också då jag märkte en sak som jag själv inte kan förklara.
Jag har också ganska ofta fått lugnande och sömntabletter utskrivna. Cancer har en tendens att sätta sig på psyket. Jag har däremot aldrig hämtat ut några då jag är ”emot” sånt.
Fast en gång gjorde jag det, och det var den 20 januari. Då hämtade jag ut en burk med Oxascand (samma som Sobril fast annat fabrikat). Det var den burken jag sen den 24 använde när jag försökte…
Hade jag bestämt mig redan då? Kanske behöver jag fundera på det där lite mer.
Jag fick i alla fall tårar i ögonen när jag stod där och packade ner allt. Allt man gått igenom flaschade liksom förbi. Den där första gången på akuten i Borås när Lasse var med. Känslan när man fick höra orden ”Du har cancer” Den där andra gången när man fick beskedet att det spritt sig, den där tredje gången när det satt sig igen, den fjärde gången, den femte gången, den sjätte gången osv
Ångesten kom tillbaka för ett ögonblick. Den där rädslan över att man ska dö, rädslan över hur det ska kännas när man gör det, rädslan över ensamheten. Den skräcken går inte förklara, och jag kan aldrig någonsin kräva av någon att någon ska förstå hur den känns fullt ut. Det där är något man måsta bära själv, och det kommer kanske aldrig att släppa helt. Det jag vet nu är att jag var så fullt upptagen med att lösa saker med ett avskum de sista åren så jag såg inte alla de vänner jag hade som brydde sig. Som ringde när jag varit hos doktorn, som kom hit för jag orkade inte ta mig någonstans.
Dom som är mina vänner…
Henke, Markus, Robban, Tompa, Catarina, Scart, ”dermike”, Mats, Chamilla, Toba, Camilla, Eva-Britt, Cissi, Katarina, Daniel, Emma, Hanna, Pontus, Liselott, Lasse, Sanna, Kuno, Mike, Chrille, Joel, Micke, Carina och så många många fler…
Jag lever på många sätt tack vare er.
Jag älskar er!
Tack!
Mitt hjärta till er!
/Walle

Bookmark the permalink.

One Response to Tiden läker alla sår

  1. Kuno says:

    Och jag älskar dig Walle! Även om vi hörs på tok för sällan just nu. ”Den där sajten” behöver dig. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *