Som en dröm….

Dagbok 25 oktober 2004

Usch, nu är jag dålig på att underhålla sajten igen, skäms lite men dygnet har bara 24 timmar och de mesta av den tiden går åt till att, inte göra någonting 🙂
Och om ni visste vad skönt det är!
Jag har som vanligt när jag inte uppdaterat mig på ett tag fått en massa mail. En sak som är ganska lustig är det att när det gäller precis allt som inte rör Herr X får jag kommentarer på sajten, men just mysteriet X skriver folk mail om. Det är ganska kul faktiskt.
Kanske för att saken i sig är väldigt speciell och för att jag förstått att många har åsikter om mycket.
Jag får i alla fall mycket tips och idéer, och väldigt många är oroliga. De är uppenbart oroliga för att jag 24 timmar om dygnet nu går omkring och hatar.
Nej, så är det verkligen inte.
Jag håller på med att ta tillbaka mitt liv, både det liv som cancern stal med också det som han stal. Jag är faktiskt väldigt mycket på väg att lyckas, och jag känner hur allt är på väg att lägga sig runt mig.
Jag är ganska övertygad om att jag om ett år från nu inte kommer umgås så mycket med dom jag umgås med idag men att jag samtidigt har nytt umgänge.
Ska förklara den känslan någon dag.
Fast sen skulle jag ljuga om jag sade att hatet aldrig dök upp, det gör det allt men det stör mig inte. Snarare tvärt om.
Nej, jag får skriva mer i morgon. Nu är det natt!
På onsdag ska jag träffa Robin på en fika och på torsdag är det dags för mys med Pontus igen.
Sen har jag också skickat in papper och annat om utgivarbevis. Det betyder att jag snart inte ligger under PUL längre, och DET betyder att…..
*ler jävligt elakt*
Fast det kommer inte ligga för walentine.com Nej denna sajt har jag till mer normala saker, då där behövs ingen sånt bevis.
Jag skrev i min ”riktiga” dagbok häromnatten
”Det är som ett tåg som skenar just nu, och ingenting kan stoppa det. Absolut ingenting längre. Inte ens om du plockar ut motorn kan man stoppa det. Jag undrar hur länge det kommer åka i denna hastighet. Fast det är ganska skönt på ett sätt för det fläktar så gott”
———————————–
Ser mig i spegeln, där ser jag ett ansikte. Ett ansikte som länge varit trött och slitet. Nu ser det lite gladare ut, lite piggare, lite starkare.
Ser in i ögonen, de skrämmer mig. De bruna ögonen är svarta, svarta av hat, svarta av förnedring, svarta av olycka.
Ögonen skrämmer mig, vad vill dom. Vad kan dom göra.
Vänder mig om från spegeln, vill inte vara med.
Men jag ändrar mig snabbt och ser på mig själv igen i spegeln, det där är jag.
Den nya, den bittra men också den starka.
Jag krossade deras lilla idyll, och dom ödelade min
De trodde de kunde, de trodde fel.
Kom igen era jävlar, ni ska få se

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *