Semester!

Dagbok 10 oktober 2004

I serien mail till Walentine.com har vi nu kommit fram till ett mail som undrar om jag alltid skriver dagbok vid samma tidpunkt varje dag.
Japp, jag släpper allt jag har för att mellan 23:57 till 23:59 hinna med ett dagboksinlägg :p
Nej, självklar inte gör jag det, men för att få dagbokinläggen att hamna under rätt dag får jag fuska på detta bedrövliga vis. Fler frågor? Skicka dom i så fall till mig per mail, bästa fråga vinner en knapp där det står ”Walentine Loves Me” på 🙂
Jag har bara en sak att säga idag! Semester! Whoho! Jippiiee!
En vecka, en hel vecka utan att behöva se jobbet, förutom en snabbis på onsdag och ett möte på torsdag då
Denna vecka ska jag göra sånt som jag inte gjort så mycket de senaste åren. Jag ska leva tänkte jag. Jag ska inte sitta vid denna jävla dator utan jag ska umgås med folk och bara vara ledig. Jag ska också hinna med Das Boot, den låååånga tv-versionen och jag tänkte även klämma in lite annat gott.
Sen åker jag till fjollträsk på torsdag och ska tillbringa helgen uppe i den där hålan, fast med tanke på var Carina bor är det ju knappt i Stockholm, men det är typiskt stockholm det. Går det ett tåg till stan tillhör det Stockholm, för Stockholm ÄR BÄST!
På tal om att Stockholm är suger :p…
Jag läste i GP idag om att Göteborg är så taskigt byggt så man skulle kunna få plats med 145 000 fler människor bara i och runt innerstan. Tänk om vi börjar bygga! Detta ihop med jättebygget de planerar i Askim och sen i Torslanda och vi har snart kommit ikapp. Då kan Stockholmarna stå där och ropa ”Men vi har ju kungen”, och ingen bryr sig… MUHAHAHAHAH För vi är störst och vi har gröna kaniner på avenyn! Tänk efter själv vilket som är roligast av en stel kung eller en mysig grön kanin som vill krama alla.
Förutom att hata Stockholm då har jag jobbat även idag. när jag sen kom hem på kvällen skulle jag ha haft en ”msn-date” med robin men självklart jävlades MSN. Detta satans skitprogram krånglar alltid när man behöver det. MSN är Microsofts straff till mänskligheten. Fast nu löste det sig genom att vi snacka i telefon istället, vilket var trevligt. Stackars Robin har så mycke att göra i skolan. Vi talade löst om en fika snart.
Jag pratade med Chamilla häromdagen och berättade att jag och Robin skulle på Miss saigon ihop, hennes kommentar var ”åååå han är såå snygg” 😉 Det är iofs Chamilla med, den lilla tuffsenuffsan. Hon får se till att pallra sig hem från Grekland snart.
Även samtal med Catarina och Katarina hanns med (ja jag snackar mycket i telefon, jag har något emot att chatta med folk jag känner egentligen. Det känns meningslöst) och sen klämdes det in ett samtal med Markus också. Inte nog med det har jag också hunnit med att skriva en jävla massa. 1 mars nästa år har jag satt som deadline. Då ska jag ha något att skicka in till bokförlagen så att dom i sin tur får nått att säga ”nej tack” till.
Jag tycker om min historia. Idag blev det jättesorgligt och jag fick tårar i ögonen när jag skrev det. Jag kan knappt vänta på hur slutet ska bli för det har jag ingen aning om än, bara lite planer. Jag tror jag tar livet av alla så slipper jag skriva en uppföljare sen när boken blir miljonsäljare och Brad Pitt, Alexander Skarsgård och Leonardo Di Caprio alla får samsas om huvudrollerna och Peter Jöback sjunger titelmelodin som är en pampig låt skriven av Andrew Lloyd Webber med text av Tim Rice.
Jag hade ju först tänk och skriva en bok om mig och Herr X, men sen insåg jag att den boken skulle bli så rörig så ingen skulle förstå vad som händer, fan jag fattar ju inte det själv ju 😀 så jag lade det projektet på is. Det får bli min nästa stora roman i så fall. Den har i alla fall arbetsnamnet ”Till sista andetaget” och det passar bra, mycket bättre än det smått patetiska ”Skärvor” som jag döpte skiten till först. Jag har märkt en sak på mig själv och detta märker man på många andra som vill bli författare. Alla försöker vara så jävla djupa. Som om alla vill bli näste IB (Ingmar Bergman) Jag är ingen IB, fan jag vet ju inte ens om jag kan skriva så att folk vill läsa det, därför har jag lagt allt sånt där djupistjafs på hyllan och nu skriver jag på det sätt jag kan skriva. Om det är bra eller inte får andra avgöra, men det är i alla fall mina ord och min text från min hjärna och mitt hjärta. (Där fick jag till det)
Det är kul att skriva, särskilt när man verkligen känner att man har en bra historia och att allt flyter. Det är också kul att gå omkring och få idéer och sen skriva ner dom. Det kan vara allt från platser till saker man ser som man ser tar med i berättelsen. För det jag skriver nu har jag till och med varit så seriös så jag kontaktat både polis och en läkare för att de skulle svara på en del frågor. Först när jag ringde ville ingen svara på frågor, så jag funderade ett tag och ringde en annan polis och en annan läkare och presenterade mig som journalist på en stor svensk kvällstidning och direkt fick jag dom svar jag behövde. Jävla Sverige till att motarbeta alla som vill försöka nåt själv. Men när nöden är som störst tänker Walle bäst.
Jag kan också erkänna här, och nu lämnar jag ett riktigt scoop, att när jag är själv hemma så går jag omkring och pratar högt och försöker föreställa mig hur historien jag skriver på artar sig. På det sätt kan jag få lite kontroll på om det är seriöst och normalt det jag skriver ner sen.
Nej, nu är det natten och innan jag lägger mig ska jag ringa Pontus och berätta nåt snuskigt för honom. Han skickade ett SMS innan där han bad mig göra det, och inte kan jag säga nej till sådana uppmaningar 😉
Hej då dagboken, vi ses i Môrn!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *