3 år

Dagbok 20 oktober 2004

Höstmiddagen blev en stor succé! Allt flöt på precis som det skulle. Vi personal var hur duktiga som helst och ingenting felade. Till och med bålen blev god och smakade höst tyckte en del, vad det nu betyder. De drack den i alla fall. Receptet kom jag på under tiden men det var vin, cider, fanta och hallonsoda ihop med färska hallen och blåbär.
Maten gick också åt fast inte i den utsträckning jag trott så det blev mycke över. Får bjuda chefen i morron 🙂
Känner mig ganska sliten nu, det tar på en att laga mat till ca 40 pers (personal inräknat). Nästa stormiddag får någon annan göra tror jag, variation förnöjer.
Ungefär 6 meter ifrån mig i rummet intill ligger Pontus och sover. Han, denna lilla snutt åkte 40 mil för att komma hit idag, och han var mer eller mindre död när han kröp in i lägenheten. Vi skulle ha pratat ut lite, vilket vi också gjorde en del men bestämde oss för att fortsätta i morgon förmiddag. Sånt ska man ta när man är pigg.
Annars är denna dag en årsdag, det är 3 år sedan idag jag fick en förfrågan på ICQ som inleddes med ”Well…” och sen kom frågan om jag bara ägnade mig åt oralsex eller om jag sysslade med analsex också. Det var inledningen på sagan om Herr X. En gång innan hade han tagit kontakt, han frågade om jag hade en speciell skiva. Det gjorde han över IRC. Sen denna dag för tre år sedan började ICQ lampan att blinka.
Idag innan jag gick till jobbet försökte jag mig på att föreställa mig honom sittandes i min soffa, jag ansträngde mig så mycket jag kunde för att se honom framför mig. Till slut gick det och jag ”såg” honom sitta där på ”sin” plats. Jag funderade på vad jag skulle säga om chansen hade kommit upp, men ingenting vettigt kom ut. Däremot kände jag hatet igen, föraktet och framförallt besvikelsen.
3 år. Tre förbannade år som jag kunde fått ut något mycket bättre av. Tre år där jag kanske skulle funnit den äkta kärleken, den kärlek som jag anser mig vara värd. Inte tre år med ett svin, ett kräk, en avträdeshög värd lika mycket som en skål med marsvinsskit.
Tankarna snurrar fortfarande, om än i en annan riktning. Jag känner också att något som gör mig allt mer förbannad är det att han sitter i sin skitstad och nu säger att han varit dum mot mig och sagt taskiga saker. Han är alltså medveten om vad han gjort. Han vet alltså hur illa han behandlat mig, och han garderar sig genom att först säga nåt till sina vänner. Din jävla slynfitta. Du kunde sagt det till mig, du kunde gjort något. Du kunde förklarat hur allt låg till.
Vill inte hata, men samtidigt känns det skönt. Det känns faktiskt skönt att önska att helvetet brakar loss för en annan människa. Kanske är det ett steg i någon sjuk frigörelseprocess, kanske är det ett sundhetstecken. Jag vet inte, men skönt är det i alla fall.
Denna vecka är jobbvecka, det betyder att de få timmar man är ledig sitter man bara och väntar på att gå till jobbet igen, fast det är ändå skillnad. För ett år sedan jobbade jag och sen satt jag hemma för de få hundralappar jag skulle ha till mat och uppehälle gick till honom. Har jag berättat att han åkte tåg/flyg för ca 29000:-? Har jag berättat att jag betalade ungefär 19000 – 20000:- av dom?
”Jag tyckte aldrig om dig, men jag ville du skulle tycka om mig mest för det var ingen annan som gjorde det”
”Det är väl inte mitt fel om du betalar mina biljetter
Varför jag hatar? Hat är en underskattad produkt från den mänskliga hjärnan.
Jag vill inte hata, jag vill älska. Jag vill älska någon, jag vill älska Pontus.
Jag vill ligga ner med hans huvud mot mitt bröst. Jag vill hålla om honom, känna hans värme, känna hans lukt, känna hans närhet. Jag vill älska med honom, jag vill känna orgasmen komma tillsammans med honom när jag ser in i hans ögon. Jag vill känna hans kropp spänna sig och sedan slappna av. Jag vill att han ska se in i mina ögon och säga ”Jag älskar att ligga så här Walle”
Varje gång jag låg så med dig ville jag bara komma bort
Sen kommer ångesten, sen kommer det dåliga självförtroendet in. Sen kommer helvetet tillbaka.
Pontus, förlåt mig. Det är inte du, det är jag.
DU! Mår du bra nu? Inga knölar någonstans? Ingen ångest på nätterna?
Helvetet fryser till is innan jag förlåter dig.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *