När klockor stannat


Det är ett litet rum. På ena sidan står en liten bokhylla med lite av hennes liv på hyllorna. Korten på hennes man, bröllopsfotot och fotografierna på barnen. På hyllan nedanför ligger klockan hennes man lämnade efter sig. Den klocka han fick av henne. Det var hennes uppgift, att vrida klockans gamla urverk så att den orkade ticka några dagar till. Varje måndag och torsdag vred hon sin makes klocka. Han själv glömde alltid av det.
Nu var det längesedan klockan vreds upp, hon hade tappat orken. Kraften i hennes gamla kropp hade för länge sedan försvunnit. Sedan 4 år tillbaka visste hon inte var hon var, eller vem hon var. Hon letade efter sin man ständigt, men fann honom aldrig. Runt henne fanns bara okända människor som hon var rädd för. De ville ta hennes kläder, de ville dra med henne i duschen, de gjorde som de ville med henne. Hon själv ville bara hitta sin man. Var fanns han? Vart hade han tagit vägen? Varför lyssnade ingen på henne? Varför förstod ingen vad hon sade?
Sedan några dagar tillbaka har hon inte orkat stiga upp. Hon känner en sådan kraftlöshet nu. Hon vet inte om det är dag eller natt, och hon vet fortfarande inte var hon är. Hon känner sig rädd, en skräck hon aldrig känt innan. Vad är det som händer med henne?
Hon känner sig ensam, men någon håller henne i handen. Hon använder nästan all sin kraft till att öppna ögonen och hon ser en ung man sitta brevid henne, han sitter bara där och håller henne i hennes magra hand. Han ler och säger att han inte kommer lämna henne. Han ger henne trygghet där hon ligger, hon undrar vem han är. Hon tycker sig känna igen honom från någonstans, men hon kan inte placera var.
En annan röst hörs, en kvinnlig. Kvinnan frågar mannen hur det går. Den gamla kvinnan tycker sig tyda att hennes andning är jämn och fin men att hon verkar lite orolig. Hon hör något om morfin och känner sedan ett snabbt stick i benet. Den gamla kvinnan blir trött och yr men känner sig samtidigt lugnare. Hon somnar in och sömnen tar med henne till drömmarna. Där möter hon sin man, där står han frisk och kry. Han ler när hon kommer emot honom…
Natten går och den gamla kvinnan andas allt mer ansträngt. Andetagen tar allt längre tid på sig och hjärtat får lägga all sin kraft för att orka varje gång det slår. Den unga mannen sitter fortfarande och håller henne i handen. Det är mörkt i rummet och det är tyst. Det enda som hörs är den gamla kvinnans andetag, den unga mannen följer allt vaksamt och lugnt.
Med ett litet ryck vaknar den gamla kvinnan upp. Som genom ett under öppnar hon ögonen och ser rakt på den unga mannen, han sitter och ser på henne med en varm blick. Han släpper inte taget i den hand han hållit i under en stor del av natten. Kvinnans får för första gången denna natt kraft och tar tag i mannens och de kramar varandra, som en hälsning i det tysta.
Kvinnan sluter ögonen, ett sista andetag och sen är det över. Någon minut sitter mannen på samma sätt som innan, lugnt med sin hand i hennes. Efter ett tag lutar han sig över henne och kysser henne ömt på pannan.
– Gonatt Margit
I den gamla bokhyllan ligger en gammal klocka. Klockan är en gåva från Margit till sin make . När maken avled sparade Margit klockan. Det blev ett av alla hennes minnen. När minnet i kroppen började försvinna blev klockan viktig. Den blev en påminnelse om det som varit.
Den unge mannen tar klockan och lägger den brevid den döda kvinnan. Klockan gamla visare börjar sakta röra på sig, och stannar dom. Den sista kraften i klockans urverk kämpade till en sista gång.
Någon annanstans möter Margit sin make igen. Där han nu står frisk och kry har han sin klocka på sig. Han tittar först på den och sedan på henne. Han ler. Hans älskade hustru är här.
De är tillsammans igen.

Walentine.com är nummer ett!

Redaktionen (erkänn att det låter snyggt) på Walentines Värld kan idag stolt meddela att denna sajt ligger etta på topplistan på intressant.se
Hela sajten ligger i lyckorus och det är nu bara en tidsfråga innan vi kommer in på topplistan på weblogs också.
Att det kunde vara så intressant att läsa om en fjollig homosexuell kille kämpandes mot fördomar och nötter, ja det kunde väl ingen tro. Redaktionen vill också än en gång ge sajtens grafiker och snuttis Mike en stor kram för utan hans hjälp skulle vi aldrig ha kommit så här långt.
Mike, du kan få hur mycket baquette i Paris du vill 🙂
Kram på dig och tack alla läsare!