Mina vänner: Henrick

Det finns ju redan i mitt galleri en del bilder på mina vänner. Då jag vet att jag aldrig kommer få tummen ur och fixa bilder på alla, plus att en del inte vill va med på bild så bestämde jag mig istället för att skriva lite om dom. Jag är en person som starkt tror att vänner och ens omgivning är det som på de flesta plan formar en så därför är just vänner så viktiga. Jag har ingen direkt bestämd ordning och jag vet inte när jag kommer skriva om resten. Det kommer när tid, lust och ork finns. Fast jag börjar med Henrick, för han är den person som i alla katergorier står mig närmast.

Ibland kan slumpen vara riktigt spännande. Tänk er ett internat på en folkhögskola där det bor 13 stycken människor. Av dessa 13 skulle det visa sig att en var bög och en va bisexuell. Bögen det va jag och den bisexuella var Henrick.
Det var väl just det som förde ihop oss. Inte så att vi började pippa som kaniner utan vi hade något gemensamt, något som ingen annan riktigt kunde förstå. Vi blev vänner och sedan ledde det till kärlek på alla plan.
I 5 år var jag och Henrick sedan tillsammans, och när vi insett att vi en dag glidit ifrån varandra fanns ändå den enorma vänskapen kvar. En sådan stark vänskap så att vi fortfarande ville leva tillsammans, även om det var på andra villkor. Samtidigt dog inte kärleken. Jag och Henrick gick åt var sitt håll, vi hade olika delar av själen att utforska och därför ”gled vi ifrån varandra”, i alla fall inom förhållandebiten. Det var som sagt inte kärleken som dog, den åkte bara på semester lite.
Jag skriver egentligen inte så mycket om Henrick i min dagbok. Mycket på grund av att han är så i mitt liv. Henke och jag lever ihop varje dag. Vi arbetar till och med tillsammans, och det är något speciellt som gör att detta fungerar. Kanske för att vi från första stund alltid levt ihop men samtidigt låtit oss ha varandras frihet. Vi har väldigt olika intressen, men detta är nyttigt. Detta gör att man har något nytt att berätta. Medan jag försvinner in i filmens och berättandes värld försvinner Henrick in i sin.
Det är på så många sätt tack vare Henrick att jag lever idag. Lika väl som han följt med som stöd till läkare finns han också där hemma. Han vet att jag när jag ibland är arg för minsta lilla så beror det på min oro för mamma, mig själv eller annat. Därför låter han mig hållas. Han vet att det går över. Han vet att det alltid går över.
När jag ser mig själv om tio år ser jag mig fortfarande med Henrick. Vi har den senaste tiden diskuterat att försöka på alla sätt igen. Att vi, som Henrick skrev till mig, än en gång ska bli ”Det där paret där folk säger, Titta där går Henke och Walle sicket gullit par”.
Kanske blir det så, kanske inte. Det jag vet är att mitt hjärta alltid kommer att finnas för Henrick.
Jag älskar honom. Han är mitt liv, mitt allt och den enda riktiga kärlek jag känt. Kärlek byggd på vänskap, förtroende och tillgivenhet.
Ren äkta kärlek.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Mina vänner: Henrick

  1. Trueto says:

    Vad härligt det låter.
    Det finns vissa själar som det bara känns så gott med. Jag hoppas att ni finner ro i och med varandra en dag. Det är ni värda båda två.
    Längtan efter det riktiga, det ärliga finns i många av oss. Det som verkligen betyder något.

  2. mills says:

    Ni är ju för söta!!
    P.S folkhögskole länken funkar inte

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *