Livet, döden och så lite gammeldans

Dagbok 15 juni 2004

Jag ska erkänna direkt att det är skitsvårt att hitta på vad inläggen ska heta, vilket kanske märks ibland *host*
Jaja, då va denna dagen över. En låååååång dag har det varit men Jesus så skönt det är att äntligen fått svaren. Väntan har legat där bak hela tiden och grott men nu är det över. Fan. jag kanske kan slippa strålning i alla fall hela sommaren i år 🙂
Under eftermiddagen arbetade jag lite grann och det va ju skoj *host*
Alltså jag trivs på jobbet men jag vill göra mer. Tänk att få arbeta i något krigshärjat land ett tag. Det skulle vara så enormt intressant och ”roligt”, men det där får jag väl glömma. Vem vill ha med mig på något sånt?
Det ska bli spännande att se hur sommaren blir på jobbet. De jag träffat hittils av semestervikarierna verkar vara kanonbra så det bådar gott. Om inte dom boende kommer äta upp dom så ska det nog fungera. Jag och Sandra bestämde idag att vi ska ha en jättefest för våra boende i sommar. Detta ska vi ha bland annat för att vi ska kunna skryta med det när de ordinarie kommer tillbaka 🙂
Jag funderar fortfarande mycket på brevet. Var jag dum som lade ut det? Var jag dum som skrev det och jag det ens göra nån skillnad? Nej, jag tror inte det kommer göra det. En sak är i alla fall klar och det är att jag tänkt extremt mycket på X dessa dagar igen (vilket kanske låter normalt om man läser denna dagbok). När jag i januari besökt mig kurator sade hon till mig att jag på ett sätt fick se detta som om X va död. Inte bokstavligt men upplevelsen är på vissa plan den samma, och visst hade hon rätt. X är ju död! Han finns ju inte mer och gissa vad? Det gör så förbannat ont.
Jag sörjer X, det gör jag verkligen. Jag sörjer allt med honom, till och med sånt som störde mig innan. Det finns en del saker jag inte skrivit om i denna dagbok tror jag som kanske ännu mer får folk att förstå exakt hur mycket jag älskar denna kille. Jag ska skriva om det när jag får tid för det måste bli bra. Ska se om jag kan skriva i morron får då är jag ledig, och jag kommer ju ändå tänka på honom hela tiden så då kan jag ju lika gärna skriva om honom.
Folk säger till mig att se helheten. Att inte leta efter spår av min egen destruktiva syn på saker och ting. Men om jag ser deras helhet så älskade ju X mig, och enligt de flesta var det heller inte det som gjorde att han bröt på det sätt han gjorde. Ja de flesta är övertygade om att han mår lika skit som jag gör men att skillnaden är att jag kan säga det högt.
Ja vet inte, det jag vet är 2 saker just nu. Den ene är att jag allt mer tror att de där förbannade pengarna har med saken att göra, och det andra är att X antagligen är den ende person jag känner/kände som inte varit inne på denna sajt. Det VET jag att han inte har, och det stämmer iofs med den bild han vill uppmåla för jag ”finns ju inte”

Bookmark the permalink.

One Response to Livet, döden och så lite gammeldans

  1. Ina says:

    Jag tror att du skulle kunna göra jättemycket nytta på nåt krigs-sjukhus någonstans!! Du är medmänsklig, har livserfarenhet och erfarenhet av jobb i vården. Det är i så fall dina fysiska ”skavanker” som skulle sätta käppar i hjulet – en kompis till mej hade ansökt om FN-tjänst och fick utslag av nåt tvättmedel och då var det bara att åka hem igen….
    Men att Walentine som person skulle kunna uträtta mycket gott är jag övertygad om!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *