Ett kvartal och 2 år

En märklig helg där känslor och tankar fått ta överhand

Påsken är snart slut nu. Tack för det säger jag. Längre och tråkigare helg finns inte, och hela skiten är så totalt jävla meningslös. Jag är så fruktansvärt trött på Gud, påvar och Jesus. För helvete! Det är 2004, vakna upp! Jesus va en klok man, men är det inte lite hysteriskt?
Detta inlägg skriver jag faktiskt sittande nere vid vattnet. Precis framför mig glider en jättestor båt förbi just nu. Det är Stenas ”dynamitfärja” som ska lägga till. Jag tycker det ser så häftigt ut när dom vänder på dessa fartyg. Med tanke på lasten i den så är det extra spännande. Vädret är helt underbart. Vattnet ser så inbjudande ut. Hur känns det att ligga där, med näsan och munnen neråt?
Igår var det tre månader sedan, ett kvartal, han bröt med mig. Tre långa månader har gått och som om inte det skulle räcka så är det idag 2 år sedan exakt som jag och han blev ihop. Det känns så ”fint” att dessa 2 jubileum ligger så nära inpå varandra. Jag kommer ihåg i julas, då snackade vi om att 2års dagen skulle ske vid påsk. Detta var nåt som vi då i alla fall såg fram emot.
Jag har tänkt så mycket på honom igen de senaste dagarna, och Gud vad jag saknar honom. Ja, jag saknar honom. Ja, jag älskar honom!
Jag känner mig just nu så fruktansvärt ensam. Inte bara ensam för att han inte längre vill veta av mig, utan för att ingen jävel verkar förstå mig. Folk säger till mig att ”den som blir dumpad mår alltid sämst”, men blev jag dumpad? Är detta att bli dumpad? Nej, för jag vet inte ens vad jag förlorat. Jag vet inte ens vad jag haft. Fy fan vad snurrigt allt är. Han gjorde slut, men när man gör slut gör man ju ett avslut. Är att förtränga allt att göra avslut? Nej, det sunda förnuftet säger att det inte är det.
Jag får ibland tips från folk som vill hjälpa. De förklarar att jag snart kommer över detta, och sen berättar dom en historia från deras eget liv. Saken är bara den att jag inte känner igen mig i deras historier. De har aldrig varit med någon som sedan förkastat allt genom att säga hur äckligt och vidrigt det är. De har aldrig blivit anklagade för en massa skit. och de har trots allt något de kan sätta fingret på som var bra. Deras berättelser handlar heller inte om en eventuell annorlunda sexuell läggning. Det är skillnader, och uppenbart är det ju just sexuella läggningar som gör att jag lider idag.
Hela mitt hjärta, hela min själ och hela mitt logiska jag säger att Han ljuger, men varför ljuger han? Tappade han känslorna och bestämde sig för att ta bort den homosexuella sidan av sig? Tyckte han om mig alls, eller ville han bara testa och blev sen fast på något olyckligt sätt?
Den 5 januari klockan 15:43 gick hans tåg till Stockholm, det var sista gången jag såg honom. När hans tåg gick kände jag att han älskade mig. 2 timmar innan satt han och var lessen för att vi inte skulle ses på en månad. 12 dagar senare säger det PANG. Ytterligare en vecka senare smäller det igen när jag får veta allt som sagts om mig.
Det enda jag med säkerhet vet är att Han inte vill veta av mig mer. Varför vet jag inte, vad jag gjort honom vet jag inte heller. Frågan är om han vet det själv. Samtidigt är jag så fruktansvärt trött på att må som jag mår. Jag är trött på att sörja över en person jag inte gjort illa. Jag är ännu mer trött på att behöva smyga och bete mig vuxet. Jag vill inte bete mig vuxet. Varför skulle jag egentligen. Mogenhet är ju något som hans avslut (eller vad man ska kalla det, avslut är det ju egentligen rakt inte) fullständigt saknar.
Jag skickade ett SMS till honom på påskafton. Egentligen ville jag ringa honom. Varför jag ens skulle ringa honom vet jag inte, men jag ville det i alla fall. Det fick bli en deal med mig själv. ”Glad påsk och ha en skön helg hälsningar Walle” blev det. Svar fick jag inte, men det hade jag inte räknat med heller. Hoppats kanske, men inte räknat med. Jag vill bara höra nåt.
För några veckor sedan förklarade jag att jag alltid finns här. Jag tror inte det spelar någon roll för honom, det sista han vill är ju att jag ska finnas där.
Jag har letat så många anledningar för att inse att jag inte älskar honom, allt mer inser jag att det verkligen är så att jag älskar honom innerligt. Min kärlek vill han inte ha, min vänskap vill han inte heller ha. Mig vill han inte veta av, men min kärlek till honom finns där i alla fall. För alltid. Dt kommer jag göra når 4 månader har gått, och även när det gått 12. Jag kommer alltid sakna hans huvud i mitt knä när jag strök hans hår. Jag kommer alltid sakna att ligga och hålla om honom, med handen min utanför hans hjärta. Jag kommer alltid alltid alltid känna att mitt hjärta förlorat en bit när han stängde av mig från sitt liv.
Så här blev min påsk 2004. Undras hur hans blev. Jag hoppas att han har det bra, och att han får allt det han vill ha. Jag önskade så att jag var en del av det han ville ha, så blev det inte. Oavsett varför han inte ville det så vill han inte. Det är egentligen det enda jag är säker på.

Bookmark the permalink.

One Response to Ett kvartal och 2 år

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *