Dagbok 28 Mars

Stockholm, invandrarpolitik och lite funderingar

Från vår ganska tråkiga storstad är det dags att uppdatera dagboken igen. Sötisen spelar Links så då passar jag på att skriva.
Det känns konstigt att vara så nära vissa personer men ändå på andra sidan byn så att säga.
Gröna Linjen gör man allt man kan för att undvika. Med min tur skulle jag väl träffa på vissa direkt där. Skulle jag sen göra det skulle jag väl direkt bli anmäld eller nåt. Jag har ju faktiskt utsatt vissa för misshandel så då är ju steget inte långt till att förfölja någon [rolleyes], eller nej just det ja. Det var ju bara en missuppfattning. Då gör det ju inget (ännu mera [rolleyes] )
Min dagbok har blivit ganska lidande den senaste tiden. Dygnet skulle behöva 24 timmar extra eller något. Det stora delen av tiden har jag lagt på 2 saker. Den ena är att lära sig hur man ska äta rätt utan att bli för trött eller för pigg. Det handlar ju också om hur man ska sköta sig när man känner av att sockret rasar. Jag är trots allt detta ganska ”glad” för att jag äntligen vet varför jag mått som jag gjort emellanåt, och man ska ju alltid tänka att det kunde vara värre så jag får väl tänka så nu också.
Ibland slår mig däremot tanken på hur det skulle ha sett ut om Herr A varit en del av mitt liv fortfarande. Med tanke på hur jävla tråkig han tyckte jag var när jag hade cancer, vad skulle han då inte anse nu när jag har diabetes. Detta är ju till råga på allt en sjukdom som aldrig går över. Han hade väl dött i tristess stackaren, men han hade säkert fått hjälp av mamman sin. Den stackars oskyldiga snälle lille Herr A.
Det är förövrigt 2 ½ månad sen idag. Inte klokt vad tiden går alltså och vid denna tid för 2 år sen började Herr A förklara att han kände så starkt för mig. Sen kom den 11 april det året och bomben briserade. Sen för några vackor sen fick jag höra ”Ja, jag kan inte fatta att jag skrev och gjorde såna kärleksfulla saker mot dig” Han är verkligen snäll, den lille oskyldige Herr A.
Nåja, nog om den stackars hjälplösa Herr A som blev inlurad i ett homosexuellt förhållande när han va straight…
Min vecka och min tid upptas annars av min arbetskamrat som jag berättade om tidigare. Så här ligger det till…
Vi arbetar ihop och har gjort så sedan i somras. Hon är en underbar människa att arbeta med, så mysig mot dom boende och allt sånt som gör att hon passar som fisken i vattnet.
Hon flyttade hit 2001, ja hon kom till och med den märkliga dagen 11 sep, tillsammans med sina 2 barn. En dotter som idag är runt 11-12 och sin son som är i 20 års åldern. De ansökte om att få stanna och sen startade den svenska byråkratin sin sega gång. Förra torsdagen kom så beskedet, dom ska ut och de har 4 veckor på sig att lämna landet. De kommer från Iran och Iran räknas inte längre som ett land där ondskan regerar. Är det för övrigt inte väldigt synd att ondska snart ska behöva vara den enda anledningen till att man ska få stanna kvar i Sverige. Tänk om man verkligen VILL bo här då? Är inte det värt något längre?
Kvinnan det handlar om vill starta ett nytt liv här, vilket hon redan gjort. Hon arbetar och barnen studerar. Hon vill till universitetet och plugga ännu mer. Hon är för övrigt utbildad apotekare i Iran, en yrkesgrupp som kommer skrika efter folk om några år.
Att som kvinna utbilda sig till något sådant i ett land som har en kvinnosyn som gör en mörkrädd är beundransvärt. Ja fan, hela hon är beundransvärd men inte enligt invandrarverk och utlämningsnämnder. Hon ska enligt den lag svenska politiker skrivit skickas tillbaka och sen kan hon, om hon då vill, ansöka om svenskt medborgarskap i sitt hemland. Antagligen kommer hon inte få det då heller.
Det som gör mig mest förbannad är för det första Sveriges behandling av hennes barn. De har bott här i 2 ½ år nu. De har skaffat vänner och de har börjat lära sig den svenska kulturen. De har skapat sig ett eget liv här. Nu ska de ryckas upp ännu en gång för att komma hem till ett land som de inte kommer känna igen sig i och ett land som inte kommer känna igen dom.
De vänner de hade där nere har skaffat sig nya, och de vänner de har här tas ifrån dom.
Jag vill så gärna hjälpa henne och hennes familj. Visst ser allt svart ut, ja nattsvart till och med, men jag ger mig fan inte. Jag har skrivit brev till utlämningsnämnden som varenda kotte på jobbet kommer att skriva på. Jag ringer runt till alla myndigheter och organisationer som poppar upp i huvudet. Jag och många andra ska försöka göra det vi kan för att hjälpa henne. Även om det ser svart ut så handlar det för mig om att också visa att vi inte accepterar det som är fel. Man ska slåss för det man tror på, och man ska slåss om man har en glöd. Glöd har jag så det nästan börjar brinna, det lovar jag.
Jag fullständigt hatar och föraktar den fega svenska inställningen att aldrig ta itu med något som är jobbigt eller svårt. Vi i detta skitland är experter på att blunda för det som är jobbigt, eller det som skrämmer oss. Jag är inte sån. Kanske är det min egen familjs öden och äventyr genom Stalin och Hitler som fått mig sådan. Blundar man för det som är jobbigt nu, kommer det alltid tillbaka och då oftast i större skala.
Jag ska skriva mer om vad som sker i min arbetskamrats kamp för att få stanna, det lovar jag.
Så där ja, då vet du lite vad som sker och inte sker.
Jag lovar att skärpa mig när det gäller min hemsida. Så snygg som Mike har gjort den så måste jag ju underhålla den, annars finns den té inga nötta (som en go gubbe skulle ha sagt)
Nu ska jag gå och låna klubban lite av sötisen. Spela Links alltså 😀

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *