Dagbok 16 Mars

Ny dag, ny dagbok

Hinner inte skriva så mycket här nu kära dagbok. Skriver på en alldeles speciell sak som kommer sättas upp här inom mycket kort.
Senaste dagarna har varit jobbiga. De kantas av sorg, ilska, vrede och oro.
Talade med Katarina (min privata psykolog :p ) igår. Hon är ett sånt oerhört stöd så det går inte mäta. Det måste va Gud eller nåt annat som såg till att jag fick henne i mitt liv. När allt detta lugnat ner sig ska jag bju henne på lyxmiddag någonstans. Det är hon värd! Hoppas jag kommer kunna göra nåt för henne en dag.
Träffade Cssi också en snabbis på gården idag. Hon va så söt i sin mössa så hjärtat nästan hoppa över ett slag. Hon skrev idag att jag alltid säger så fina saker, men det jag säger/skriver stämmer ju. Cissi är nog den sötaste tjej jag träffat tror jag.
Sen kom Eva-Britt ut på gården och var trött. Hon börjar bli gammel den gamla. Tur hon finns, min lilla extramamma. Utan henne hade jag inte varit mycket till Walentine alls tror jag. Hon är banne mig som en mamma för mig. Hon skäller på mig när jag gör fel, vilket betyder väldigt ofta får jag skäll, men jag vet också att ”mamma” bor där i huset mittemot.
I morron ska jag till Cicci på Kaffe. Ska bli mysit. Jag tycker om att sitta i hennes kök och bara prata.
Har försökt vara snäll mot A också de senaste dagarna men det verkar inte gå något vidare. Vet egentligen inte varför jag försöker vara det. Det är ju inte direkt så att han gråter av saknad efter mig. Ignoransen talar liksom sitt tydliga språk. Det känns hårt att vara ”hatat” av någon som visat så mycket kärlek.
Kan inte hjälpa det men just nu saknar jag honom. Saknar hans ruffsiga hår i mitt knä medans vi ser på TV. Samtidigt finns alltid den där andra sidan där som frågar, ”Ville han verkligen ligga där då”
Gode käre Gud, låt mig komma vidare. Låt mig träffa någon som uppskattar Walentine även om jag är som jag är och ser ut som jag gör. Låt mig samtidigt få någon upprättelse i allt detta. Låt mig bara få något bevis på vad som är sant.
2 år, det är en lång tid. 2 år som tog slut för 2 månader sen. Bara en av två saknar den andre, bara en av två undrar vad som skedde.
Kanske är det bättre att se till att man inte behöver uppleva de närmsta 2 åren? Jag vet inte.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *